More ideas

Ignited = tänd
Abomination = styggelse
Writings of The Ancient
Fenin
The Whisper People
No weapons against him will prosper.
Black robes with orange edges
Växt som ger ökad livslängd
Creature with four arms -> kan springa på alla sex och på bara benen
Demon kung intar tronen. Han har barn.
Släpper ut dem i världen, hans ögon

Tävling/dela ut presenter
Bad
Alkis

Några ser skuggorna(LÄS djinner) annorlunda… någonting inutti dessa, något som rör sig I slogan. Med stängda ögon
Nordicii
Ljuset som skinner i mörkret
Go back to shadow
Living a lie
Bend the knee
Människoandens sökande
Historia
Det Enda Kungadömet tillbaka i tiden är motsvarigheten till Babylon?
Det fick vissa av Alverna att utvandra ur Goth
The Protectors
Mird E’rod
De Osynliga
Selfdoubt
Merches! Merches!
De lade grunden till tingens ordning
Det Osedda
Angerpotion
I have warned before
Esurr
Gu’ar
Håll i väggen, brinnande aska som border
“Lands in darkness”
Fate Keepers/Restorers
Minne skördarna
Trollkarlarnas kod/codex
“Don’t take this the wrong way, but I’ve lost faith in you”

Advertisements

PORTALERNAS SKAPELSE – UTKAST II

FÖRSTA VERSIONEN TILL DENNA KORTA TEXT FINNS ATT LÄSA HÄR:
https://myfantasytale.wordpress.com/2019/03/02/portalernas-skapelse-utkast-i/

När Anden for i dem, öppnades deras ögon och de såg Ljuset. De följde det och gick igenom. På den andra sidan såg de sedan hur Skapelsen föddes ur rök. Deras livslängd fick denna, märkliga för dem – process – att verka som ett ögonblick, inte alls längre än det tar att blunda.

Ljuset vägledde dem till den plats som de senare skulle kalla för “hem”. Det var vackert, stjärnorna lyste över dem under mörkret och vindarna beskyddade under de starka ljusen. De var i frid, det tillstånd som de hade känt enda sedan ande blåstes i dem. Det var detta släkte som kom att kallas för “De Vägledda”.

En av dem, vars namn är okänt, blev bestört när han, under stjärnorna, såg sin spegelbild i vattnet. Han hörde ett ljud av sprucket glass.

Med sina bara händer, plockade han ned ett par stjärnor från himlavalvet och blåste sin ande i dessa. Han blev svagare, så han bestämde sig för att placera dem i Trädet i Mitten, det träd som han hade klättrat i för att nå stjärnorna och vars rötter går djupt under den platta världs- skivan. De var inte större än ett näve och de lyste i olika färger. Några fler i hans släkte följde honom och också tog med sig av stjärnorna djupt under marken, och under Trädets djupa rötter. Man känner inte till deras antal. Och för att göra allt detta, fick de också blåsa av sin ande i dem.

Stjärnorna fick alltså hängas i rötterna och i grenarna. Och de hade fått ande som inte fanns i skapelsen, från de som kom från utanför.

Och Ande bröt när stjärnornas ljus som då började skapa med färger och skärpa. Och nya värdar skapades då genom ljus och Ande.

PORTALERNAS SKAPELSE – UTKAST I

När deras ande for i dem, öppnades deras ögon och de såg Ljuset. De följde det och genom sin vandring fick de kunskap om gott och ont. De gick igenom och på den andra sidan såg de hur Skapelsen föddes ur rök. Deras livslängd fick denna, märkliga för dem, process att verka som ett ögonblick, inte alls längre än det tar att blunda. De var fria och hade bevittnat Världarnas uppkomst.

Ljuset vägledde dem till den plats som de senare skulle kalla för “hem”. Det var vackert, stjärnorna lyste över dem under mörkret och vindarna beskyddade under de starka ljusen. De sjöng och var i frid, det tillstånd som de hade känt enda sedan ande blåstes i dem. Det var detta släkte som kom att kallas för “De Vägledda”.

En av dem, vars namn är okänt, blev bestört i sin Ande när han, under stjärnorna, såg sin spegelbild i vattnet. Han hörde ett ljud av sprucket glass. Det var då som friden lämnade honom och han fick ett uppdrag. Att besöka andra värdar. Tänk ifall det fanns andra som dem? “Något” ville att han skulle “vakna”.

Med sin bara hand, tog han ned ett par stjärnor från himlavalvet och blåste sin ande i dessa. Han blev svagare, så han bestämde sig för att placera dem i Trädet i Mitten, det träd som han hade klättrat i för att nå stjärnorna och vars rötter går djupt under den platta världs- skivan. De var inte större än ett näve och de lyste i olika färger. De förtrollade alla som hade sett dem. Några lämnade friden och tog med sig av stjärnorna djupt under marken, in i andra värdar. Man känner inte till deras antal. Och för att göra det, fick de blåsa av sin egen ande i dem. Kunskapen om gott och ont fick de att tvivla. Var detta gott eller ont?

Stjärnorna fick sedan hängas i rötterna och i grenarna. Och de hade fått ande som inte fanns i skapelsen, förutom i De Vägledda, de som var från utanför, den andra sidan Ljuset. Och det gav liv och förmåga som trädet innan saknade – att förflytta skapat.

UNBREATHING CREATURES

Those see reality different. Like all the ages unfolding simultanousely. All events occuring at once, like if they live in everything at once. No mather if anything changes, they see it with every possible outcome. Nothing unknown to them. Are they LIVING FOREVER? WHAT do they see? Who knows? Are they aware of what Great Gift they posses? How do these creatures look like? How can anyone tell whenever they indeed are breathing or not? Do they have the same appearance in all of the realms? Do they even exist? How came tales of the unbreathing came to life? Are they ancient? Or WILL they become alive at some point, yet aware and present SINCE THE BEGINNING? If they aren’t breathing, are they made of flesh? Are they spirits? Or are they “dead” like grass, rocks and mountains? Are like the gods, or are them THE gods? Do they care and not interfere? Or just observing and come at piece with the existence? Are they trying to change The Times after A WILL? They CAN SEE EVERYTHING. Do they have A PLAN? Or do they follow such? Is there AN INTEREST? Do they know WHERE they ARE or are they EVERYWHERE? Do time cease for them or are they forever bound? Are The Unbreathing REAL? Are they HERE or “THERE”? Can a Breathing imagine The Unbreathing?

THE (GREAT) WHITE TOWER

(One mention of THE GREAT WHITE TOWER is found in this text:
https://myfantasytale.wordpress.com/2015/07/23/me-brainstorming-scenes-ideas-and-plots-part-2-draft-i/ )

Tall. Shining white (blank). Raised up of ash and dust. Ancient magic; the bird watches it. Revealed when the bird returns. Found by those with Great Destiny. Equips those finding it with such as needed to carry out their tasks. Blessings. Intervention of the gods. Spiral stairs. The Suns, Moons and the stars circles above it, unlike anything seen or unseen by breathing creatures. A Wonder. Legends about it. No present living has seen it. Perhaps just a myth. It is said to be the Universes’ center point. The Work of Gods, THE POINT where the gods truely unleash their Great Power and bestow the seekers with gifts, sometimes unknown by the receivers to be needed. The High Ground. The glimpse into Eternity. The Highest Blessings creatures of flesh can receive during their lifetime. Unknown Power, a few sources speak of it. Those are divided whenever it can corrupt mortals or not. They differ.

When does it appear?
At the perfect time.
When is the perfect time?
When the ages and events of this world are in Great need. When HELP is required. When THE PERFECT is HAPPENING.
There are a lot of people with Great Destiny: Kings, rulers, The Great Ones, mortals slaying abominations…
Yes, but all of those have a LESSER GREAT DESTINY than those finding the tower. Those who find it, END an age and START the next one. Just the way it is meant and how it was decided. Some, like The Eternals, just assist, they have lived through MANY AGES and will live on into MANY TO COME.

Pillars at the top, with a dome on the top. Grass on the highest point. How much wide and tall is The Tower? Size in “alnar”. High that it reaches the clouds

Fågeln har hämtat säd/frön från alla värdar, detta är anledningen till att det växer gräs. Det sägs att den som lägger sin handflatta på grässet, får år tilllagd till sitt liv som antalet grässtrådar man nuddar. Armageddon kommer då Tornet uppenbaras? Visioner om framtiden (undergången) när man är på toppen av det. Att se hur världen brinner. Och inte vara det, utan alla tider. Uppmanas till att nedteckna det som uppenbaras.

Fågeln har inte setts till på jätte länge. Kanske har den besökt andra skapelser och olika tider. Och kommit tillbaka med en eller fler frön. Kan det vara så att när dessa växer sig vuxna som denna tidsålder avslutas?

‘MÖRKA ALVERNAS FLYKT’ – DEL IV

(FORTSÄTTNING PÅ FÖLJANDE:
DEL 1: https://myfantasytale.wordpress.com/2014/07/23/novellenromanen-a-dark-world-de-morka-alvernas-flykt/

DEL 2: https://myfantasytale.wordpress.com/2015/01/19/novellen-a-dark-world-de-morka-alverna-del-ii/

DEL 3: https://myfantasytale.wordpress.com/2015/01/22/novellen-a-dark-world-morka-alverna-del-3/ )

“Gå och döda!”, hörde de innan det försvann.

Dagen efter var himlen klar från moln, blå till utseende och en väldig glädje grep de två. En känsla som varken den ene eller den andre hade haft sedan tiden innan fallet. “Tiden innan fallet” kom händelsen vid Sirsaraths fält att kallas. Deras fall. Man såg Kindroth anteckna något i en bok.

“Tiden innan fallet, den bortglömde tiden”, såg de två att denne skrivit på ett blad. Det väckte nyfikenhet.
“Vad skriver du om?”
“Den Nya Ordningen… Hur vårt väldiga släkte föddes.”
“Är du något bra då?” frågade elv honan och slog sig ned bredvid han.
“Ja, det är jag!” svarade samma Kindroth med den typiska mörkalvs stolthet och grandios självbild.
Hon blev mer nyfiken. De flesta hade glömt… De flesta var inte som Ereondir – deras stora ledare och som fortfarande hade en gnutta av ödmjukhet kvar. I alla fall mer än många människor. Hans goda vilja gjorde många av de andra nyfikna, trots de mörkaste krafterna någon kan tänka sig, lockades de ändå. Kanske var det någon Skapare som fortfarande brydde sig om dem… De själva tänkte inte så, men de var som barn i nyfikenhet, som bebisar; i början nyfödda, och nu under uppväxt; sakta på sin väg att bli vuxna. De lärde sig och vissa utav tingen lockade vissa.
I början var de alldeles för högmodiga, giriga och allt för stolta, men det hade börjat vända. För en viss del gick det så. Den mörkaste av krafterna ingick i ett samspel med mycket annat och förvisso påverkade detta också. Kan vara så… Men vem vet ALLTING om andar, egentligen?

De saknade kartor men hade en kompass som de följde. Solen hade inte de sett på ett långt tag och det var vackert och gott.

Några strukturer sågs vid horisonten.

De stannade till en stund. Sedan närmade de sig. Fruktan fanns inte för dem. Uppdraget var viktigast. Dessutom hade de inga fiender. De såg människor.

“Mörka alver!” utbrast en av männen. Det var en liten by med ett tiotals hus och ett stort eld i mitten. För vissa kunde det ha varit första gången som de såg människor sedan febern försvann eller hade blivit bannlysta.
“Vi har aldrig sett ert släkte… Ni är vackra!”
Arturir blev jätte förvånad. Vackra? Vad hade det flugit in i dessa människor? Han hade fortfarande minne om tiden innan fallet. Och de “riktiga” var vackrare.
“Kom…” sade mannen och tog tag i armen på en av alverna. “Ni är våra ärade gäster”. Samma alv såg på sin chef och de nickade stämningsfullt. Det verkade som att dessa människor ville väl. Dessutom var de för få för att börja riskera byns utplåning. “Ni skall få mat”.

De samlades runt elden, fanns inget snö där. Spets med kött åt de. Kanin och hjort blandat med lök, paprika, tomat, gurka, champinjon. Alverna hade en krydda som de spetsade maten med. Männen såg det.
“Elas” sade de. “Den växten finns bara en bit söderut, i Norra Skogen. Om inte det är för mycket begärt, skulle vi kunna få lite, så att vi också får smaka? ´Vissa av våra barn har aldrig haft chansen att känna örtens smak.”
De fick ett par blad. De hakades och åts.

“Vi är på en resa Norrut”, sade Arturir.
“Ni kan tala!”
“Ja, det kan vi.”
“Vi har aldrig hört någon alv tala… Och ingen i eran grupp har gjort det tills nu. Är det du som leder färden?”
“Vi ville iaktta. Det kändes harmlöst då ni ville bjuda oss på dessa delikatesser men för att verkligen förstå era motiv, valde vi att icke tala. Ni har visat er gästvänliga och vänskapliga gentemot oss. Det tackar vi för.”
“Vi är ett fredligt folk som bor här. Vi söker inga konflikter. Och tydligen gör inte ni heller. Vi har hört bra saker om alver. Vi var lite tveksamma till er, men i samma ögonblick som ni tackade ja till vår inbjudan, förstod vi att ni visar tillit. Och det gör ni därför att ni menar väl.”
“Vad finns det mer Norrut?”
Alla stirrade på alven.
“Norrut? Bara fasor… jag råder ingen till att färdas dit.”
“Vad för fasor?”
“Hur mycket önskar ni att veta?”
“Det är vår uppgift. Att upptäcka Norr.”
“Sanningen är att Norr är oupptäckt… folk talar om vidunder och drakar. Om varelser från forn. Onaturliga ting. Magi… Starkare än den som vilseledde dit folk. Vi vet inte… Det är oupptäckt.”
“Då ska vi bli de som skall upptäcka det oupptäckta.”
“Ännu en gång: jag avråder er från att fortsätta. När ni passerat våran by, kanske det inte finns något återvändo.”

Kindroth skrev i sin bok. Ingen visste vad han skrev men han gjorde det ändå.

“Sov här ikväll. Så får ni ge er av i gryning.” sade samma man.
“Det kan vi göra. Vi skulle behöva värme och en bra säng i alla fall för inatt.”
“Värme och bra sängar kan vi erbjuda er. Ni är våra gäster.”

I gryning samlade byn i mitten, vid elden som alltid brann. Männen framförde sina lyckoönskningar till de, för dem, bedårande varelserna.
“Återvänder ni från Norr, kom gärna hit och tala om för oss om vad ni sett. Ni är orädda. Vi är inga äventyrare, bara vanliga människor. Men ni, ni kan upptäcka storhet. Ni har redan ändrat våran värld en gång. Det kanske är dags att ändra om andras värld också. Vad ni än stöttar på, ha denna med er” – sade han och plockade ett halsband med en sfär stor som ett knutten hand hängande – “det kommer att frambringa lycka.”
“Tack, gode värd. Vi kommer nog att ses igen.”

De tiotals familjer vinkade alverna då dessa fortsatte sin vandring. Barnen sprang runt och hade velat se mer av dem.
Arturir stirrade på den silvriga sfären som hängde från hans högra hand. “Det är något med kedjan, känner jag. Vad? Det vet jag inte. Men det är en kraft som strömmar…”
“Har ni märkt hur elden ständigt brann? Jag har inte sett en endaste person föda flammorna” sades det bland de resande då de hade kommit en bit iväg från byn.

‘MAGIC? ANCIENT PRACTICES? DARK ARTS?’ – SHORT MONOLOGUE BY SOMEBODY

Magic… Ancient practices, dark arts.

The path into the darkness may be revealed by different ways. Different journeys, yet leading to the same goal. And what grows dark, makes the light fade. Different ways of destruction. Different views.

It’s just games, aimed at the unknown with a presence beside. What’s the difference between… I think the line is starting to blur…

The Ones before us laid its foundation. The everything we become to this day, every single event that occured is said to originate from their plans. And those originated from The Master. Semantics and different point of views is what distinguish all ours paths. Both sides do the same thing, after all.

Everything is not just black or white, it can aswell be gray.